vilsentjej

har vart hemma sen i måndags, då skrev jag ut mig själv efter massvis av tjafs. men det kändes som det var de ända alternativet då. verkligen ingenting hade funkat på avdelningen och då hade jag ändå vart där i 2 veckor.

har haft sms kontakt med min läkare hela veckan, idag hade jag tid där så efter 1 och en halvtimma kom jag därifrån inte ett dugg klokare men lättad över att jag har just den läkare jag har. bestämde att han skulle höra av sig efter att han varit o skällt ut dom på avdelningen lite, och försöka få dom att förstå vad det är för hjälp jag behöver.

väl hemma brast det för mig, sån fruktansvärd ångest över att allt bara gör så ont. hela livet gör bara ontontont. jag satt och grät hejdlöst och just i dom stunderna blir jag rädd, jätterädd. mitt i allt ringer då min läkare upp och talar om att klockan 11 imorgon ska jag befinna mig på avdelningen igen för ett nytt försök. personalen hade erkänt sina misstag och brister.

jag blev ändå så fruktansvärt lättad. jag hade inte orkat en helg hemma utan mat och dryck, min kropp pallar inte mer. min läkares ord "fortsätt smsa så du får ut dig all skit, det tar jag" det var så himla skönt att höra.